Av Elisabeth H. Cheney
Originalens titel: Prophecy Fullfilled
© 1964 Nationella andliga rådet för Sveriges bahá’íer
ISBN: 91-7444-004-7
Bahá’í-förlaget AB 1977
Egen revision januari 2019 (anpassad bibelcitat till bibeln.se)
Samtliga världens uppenbarade religioner har försäkrat mänskligheten om rättfärdighetens slutliga
triumf och upprättandet av fred och rättvisa på jorden. Varje tro väntar att denna tillkomst ska förkunna början av en ny tidsålder av mänsklig erfarenhet, då världen ska dömas efter sina gärningar och Guds rike grundas på jorden med fred och rättvisa för hela mänskligheten.
I de Heliga skrifterna omnämnes denna tid omväxlande som ”världens ände”, ”de sista dagarna”,
”ändens tid”, ”domens dag” eller helt enkelt ”den dagen”. Alla profetior pekar fram mot den i en enig symfoni av varningar och löften. De Heliga böckerna är fyllda av tecken, genom vilka vi ska igenkänna den dagen och Guds budbärare, när Han kommer åter till världen, så att vi ej måtte bekämpa eller avvisa Honom utan få gåvan att känna och tjäna vår Herre.
För nära 2 000 år sedan grubblade Jesu lärjungar över Mästarens ord om den yttersta dagen, och de kom och frågade Honom, när Han satt på Oljeberget (Matt. 24:3—5): ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för Din återkomst och för tidens slut?” Jesus svarade: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under Mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många.”
Jesus varnade sina lärjungar att de skulle taga sig till vara för dem som gjorde anspråk på namnet
Kristus, då Han visste, att den Utlovade i de sista dagarna icke skulle bära detta heliga namn. Det skulle vara samma Guds ord, som Jesus förkunnade, samma Gudomliga verklighet, men en annan mänsklig kropp och ett annat namn. Jon C. Ridpaths History of the World (1910) visar hur Jesu varning började fullbordas redan några år efter Hans egen död, då år 70 en man framträdde, som gjorde anspråk på namnet Kristus och ledde revolutionen mot Rom, vilken slutade med den stora förskingringen av det judiska folket. Torde inte varningen ha besannats även i dag genom de hundratals sekter som alla gör anspråk på namnet Kristus, var och en hävdande att själv vara den sanna vägen till Gud, och var och en skild från de andra i fråga om den Gudomliga sanningen, om vilken Hans helighet Jesus undervisade?
Herren Kristus fortsatte att tala till Sina följeslagare (Matt. 24: 6—7): ”Ni kommer att få höra
stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra.”
Vi ser tydligt denna profetia uppfyllas i den världsvida oordning som sprider ödeläggelse på ett eller
annat sätt på varje del av klotet. Miljoner förgås av svält i Indien och Kina, i Spanien och Grekland.
Jordens yta skakades fruktansvärt i Lissabon, San Francisco och Chile, i Argentina och Grekland — på dussintals platser, där förödande jordbävningar har kostat tusentals liv på senare år. Stora
översvämningar och stormar har utkrävt sin tribut i form av liv utan förvarning.
(Matt. 24:9): ”Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för Mitt
namns skull.”
Jesus visste, att i de yttersta dagarna skulle den kristna kyrkan vara en härskande ortodox religion.
Han visste, att det inte var de kristna, som skulle bli förföljda, hatade och slagna i denna tid, utan de som i likhet med de tidiga kristna kände igen och följde det återvända Ordet. Bahá’íer tror, att denna profetia har blivit uppfylld, då mer än 20 000 män, kvinnor och barn, vilka i Báb och Bahá’u’lláh igenkände de två utlovade Gudsuppenbarelserna, blev brutalt torterade och mördade av muhammedanerna i Iran (Persien) under det senaste århundradet.
(Matt. 24:12): ”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.” Vi behöver inte gå längre än till dagstidningarna för att se, hur ondskan har ökat i dagens värld. Själviskheten och girigheten har gjort det möjligt att företaga globala erövringskrig, vilket bevisar den tilltagande kylan i den kärlek, varom Jesus undervisade, när Han sade till sina lärjungar (Joh. 13:34—35): ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som Jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är Mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
(Matt. 24:14): ” Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för
alla folk. Sedan skall slutet komma.”
Sedan missionärerna hade bringat det kristna budskapet till Tibet år 1841, förklarade amerikanska
bibelsällskapet, att Kristi evangelium nu hade framförts till jordens alla folk.
(Matt. 24: 15): ”När ni ser den vanhelgande skändlighet som profeten Daniel har talat om stå på helig plats (må den som läser fatta det rätt) —.”
I detta svar hänvisade Jesus sina lärjungar till det åttonde kapitlet i Daniels bok och sade, att var och
en som läser det med förståelse kommer att inse att detta är den tid Han talat om. I nämnda kapitel
Daniels bok vers 13 står skrivet: ”Då hörde jag en helig ängel tala, och en annan av de heliga sade till denne som talade: ’Hur lång tid avser synen med det dagliga offret, den vanhelgande överträdelsen och templet och härligheten som blir utlämnade till att förtrampas?’ Denne svarade honom: ’Efter 2 300 kvällar och morgnar kommer templet att få sin upprättelse,’” och vers 17: ”Människa! Du skall veta att synen avser den sista tiden.”
Detta betyder: hur länge ska denna olycka, denna förödmjukelse och förnedring vara, det vill säga,
när kommer morgongryningen av Guds Heliga Ord med kraft att rena helgedomen? Och svaret: två tusen tre hundra dagar. I enlighet med texten i den heliga skrift är varje dag ett är. Därför har vi en period av 2 300 år. Dessa 2 300 år börjar med återuppbyggnaden av Jerusalem, om vilken fyra påbud utgick från tre konungar. Det första utgick från Cyrus år 536 f.Kr.; det återges i första kapitlet i Ezras bok. Det andra påbudet beträffande Jerusalems återuppbyggande är av Darius av Persien år 519 f.Kr.; det återges i Ezras sjätte kapitel. Det tredje är av Artaxerxes under hans sjunde regeringsår, nämligen 457 f.Kr.; det återges i Ezras sjunde kapitel. Det fjärde är av Artaxerxes år 444 f.Kr.; det återges i Nehemjas andra kapitel. Men Daniel hänvisar särskilt till det tredje påbudet, som utgick år 457 f.Kr.” (Några besvarade frågor, sid. 44). Det var till följd av detta påbud som templet i Jerusalem återuppbyggdes och det allra heligaste vanhelgades av främmande händer, vilket medförde den ”vanhelgande skändlighet”, som Kristus och Daniel syftade på.
Från detta tredje påbud, som utfärdades av Artaxerxes år 457 f.Kr., har vi fram till Kristi födelse en
period av 456 år. Från Kristi födelse till den 23 maj 1844 — dagen för Bábs uppenbarelse i egenskap av förelöpare för Bahá’u’lláh — har vi en period av 1844 år. Sammanlagda antalet, 2 300 år, är den period Daniel nämnde och Kristus hänvisade till som ”ändens tid”.
Daniel gav även andra kännetecken härpå (Dan. 12: 1): ” Då träder Mikael fram, den store
änglafursten, han som beskyddar ditt folk. Det blir en tid av betryck som aldrig förr, från det att folket
föddes och intill den tiden.”
Bahá’u’lláh, som bahá’íer tror är den stora Gudsuppenbarelsen i de yttersta dagarna, föddes prins av provinsen Núr — en av de mäktigaste och rikaste prinsarna i det moderna Iran (Persien). All Sin rikedom och makt offrade Han och bar fyrtio års grym fångenskap för att giva mänskligheten budskapet och lagarna för fredens dag. Han är den prins Daniel förutsade. Vad beträffar nödens tid; vem har någonsin förrän idag hört talas om en tidsålder så fylld av förfärliga hemsökelser, omfattande varje nation på jorden, såsom dagens svårigheter och lidanden gör?
(Dan. 12: 4): ”Men du, Daniel, skall hålla orden hemliga och försegla boken ända till den sista tiden.
Många kommer att avfalla, men kunskapen skall tillta.”
Här visar Daniel klart, att dessa är tecken på ändens tid, vilka kommer att förstås först när de är
fullbordade.
Andra Tessalonikerbrevet 2:3—4 ger ännu ett tecken: ”Låt inte lura er på något vis. Ty först måste
avfallet ske och laglöshetens människa uppenbaras, undergångens son, motståndaren, han som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt och sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud.”
Kan vi i dag se oss omkring i vår värld utan att ärligt erkänna, att materialism och egoism har blivit
jordens gud och dyrkas genom människans handlande? Ser vi inte miljoner människor hjälplöst förlorade för teorierna om materiell erövring, rasöverlägsenhet och ekonomisk likställighet, vilka har fått ersätta gudstron och tron på det mänskliga broderskapet.
Bahá’u’lláh skrev om dessa tider: ” Livskraften i människornas tro på Gud håller på att dö ut i varje
land. Ingenting mindre än Hans välgörande medicin kan någonsin återställa den. Den frätande
gudlösheten äter sig in i det mänskliga samhällets livsviktiga delar. Vad annat än Hans mäktiga
uppenbarelses läkemedel kan rena och återuppliva det? Världen befinner sig i födslovånda och dess oro ökar dag för dag. Dess ansikte är vänt mot egensinne och otro. Sådant skall dess tillstånd bli, att det ej vore lämpligt och passande att nu avslöja det.” (The World Order of Bahá’u’lláh, sid. 181).
FÖRKUNNAREN AV EN NY DAG
Ger oss nu Bibeln tecken, som kan hjälpa oss att känna igen Överbringaren av detta helande elixir? Ja,den säger oss var de yttersta dagarnas Uppenbarelse kommer att framträda, var Hans läror kommer att framföras, och även de titlar, under vilka Han och Hans Härold kommer att bli kända på den dagen. l Jeremia 49:38 finner vi: ”I Elam skall jag resa min tron…”. I Bibeln användes ofta tronen som symbol för Guds Ord, varför innebörden blir, att Ordet skall framträda i Elam. Även Daniel 8:2 anger ”provinsen Elam” som platsen för synen om de yttersta dagarna.
Báb (arab. dörr, port), förelöparen till Bahá’u’lláh, föddes i den del av Iran, som tidigare kallades Elam.Den 23 maj 1844 förklarade Han sin mission vara att tillkännage ankomsten av en mäktig lärare, som skulle väcka människorna till nytt liv, lysa upp deras sinnen, förena deras samveten och förändra deras vanor. Efter sex års heroisk undervisning, varigenom den muhammedanska världen klövs i två delar, föll Báb offer för den fanatiska förföljelsen och blev offentligt avrättad i Tabriz den 9 juli 1850.
(Jesaja 35: 1—2): ” Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den,Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet.”
Bahá’u’lláh var förvisad till det ensliga ökenstället, fängelsestaden ‘Akká i Palestina. Han förkunnade
sin lära i Sarons dal och på berget Karmel, så att dessa platser bokstavligen såg Guds Härlighet genom Hans Uppenbarelse, alldeles som Jesaja hade lovat. Bahá’u’lláh i svensk översättning betyder Guds Härlighet, en titel som ofta gives i Bibeln åt Uppenbarelsen i de yttersta dagarna.
(Jesaja 65: 10): ”För mitt folk som söker mig skall Sharon bli till betesmark för fåren och Akors dal till
viloplats för boskap.” Åter är Saron och ‘Akká (i äldre tid stavat Akko, Akor eller Akkor) omnämnda såsom givmildhetens och välsignelsens platser för dem som söker Herren i de yttersta dagarna. Även Hosea (2:15) nämner ‘Akká som ”hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom.”
(Hesekiel 43: 1—2, 4—5): ”Han förde mig till porten som vette mot öster. Då kom från öster Israels
Guds härlighet. Det dånade som av stora vatten, och jorden strålade av hans härlighet. Och Herrens härlighet kom in i huset genom den port som låg mot öster. Herrens härlighet gick in i templet genom porten som vette mot öster. En andekraft lyfte mig och förde mig till inre förgården, och jag såg hur Herrens härlighet fyllde templet.”
Alla profetior är enstämmiga i förklaringen, att Herrens Härlighet skall komma till det Heliga landet från öster och uppenbara sig i väster. Bahá’u’lláh framträdde i Iran, som ligger öster om Palestina, och Han landsförvisades till det Heliga Landet, där Han tillbringade de tjugofyra sista åren av sitt liv. Om Han hade begivit sig dit som en fri man, skulle folk ha kunnat säga, att det var ett knep av en bedragare för att rätta sig efter profetiorna, men Han sändes dit som fånge. Dessutom kom Bahá’u’lláh (Guds Härlighet) i andlig mening genom Porten, Báb, Hans förelöpare, ty Báb betyder Port — Porten till den nya Dagen.
(Jesaja 9:2, 6—7): ” Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets
land strålar ljuset fram. — Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och
detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta.”
Delvis skulle Kristus ha kunnat uppfylla denna profetia, emedan Guds uppenbarare, till skillnad från
filosoferna, inte är en produkt av ett upplyst folk. Tvärtom framträder de i sin samtids mörkaste del av
världen — ”i dödsskuggans land”, där människorna håller fast vid formerna och har glömt den andliga verkligheten. Jesu lekamen föddes i en slavnation, som var under Roms häl. Dock hade Han ingenting att förtälja beträffande ”herradöme” med undantag för: ”Giv till kejsaren vad kejsaren tillhör och till Gud vad Gud tillhör.” Detta var ett av skälen till att Han blev avvisad av judarna, som hade missförstått profetian och trott, att den skulle bli fullbordad i Kristi tid i stället för att inse, att den hänvisade till ”ändens tid”, då det tusenåriga fredsriket skulle fullbordas, såsom utlovats av Jesaja (11: 6—9 och 65: 21—25) och senare i den kristna eran av Johannes (Upp. 20: 1—3). Jesus själv gjorde aldrig anspråk på att vara Fridsfursten. I stället förutsade Han de stora krig som skulle föregå fredens dag (Matt. 24: 6—7).Om sig själv sade Han (Matt. 10:34): ” Tro inte att Jag har kommit med fred till jorden. Jag har intekommit med fred utan med svärd.” Jesus blev heller aldrig känd såsom Fadern. Denna mycket missförstådda profetia är däremot tillämplig på vår tid.
Bahá’u’lláhs ljus utstrålade från Iran, den mörkaste och mest fanatiska, den okunnigaste och sämst
regerade delen av världen på Hans tid. I några hundra böcker, som Han skrev under sin fyrtioåriga
fängelsevistelse, utarbetade Han en fullständig plan för hur världen skulle regeras vid tiden för
världsfreden. Många delar därav börjar allmänt erkännas av framstående tänkare av i dag, såsom en världsfederation av alla stater, en internationell domstol och en internationell poliskår för att
upprätthålla freden. Bahá’u’lláh är känd såsom Uppenbarelsen av Fadern, i bemärkelsen den som
förenar och i en enda familj sammanför under Gud alla religioner, raser och nationer. Bahá’íer tror, att Jesus hänsyftade på Bahá’u’lláh når Han sade (Matt. 16: 27); ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet …” Sådana som inte ger sig tid att tänka, att allvarligt undersöka anspråken hos en profet och att rådfråga Gud i bön, skyndar sig ofta att om någon, som gör anspråk på att fullborda profetiorna i de Heliga Skrifterna, säga: ”Han är Antikrist.” Vad som menas med Antikrist förklaras i Johannes första brev 4: 1—3: ”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen.”
Även en ytlig undersökning av bahá’í-religionen skulle snart visa, att Bahá’u’lláh inte skulle kunna vara Antikrist, ty Han bekräftar fullständigt Kristi lära, och ingen tillåtes bli bahá’í utan att först erkänna Jesus Kristus såsom Ordet, som blev kött och levde bland oss, samt såsom Guds Son. Tusentals judar och muhammedaner har erkänt Jesus genom bahá’í-religionen. Bahá’íer, att Bahá’u’lláh är den Sanningens Ande, vilken Jesus förebådade, när Han sade (Joh. 16:12-13): ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.”
Jesus Kristus visste allt, därför att Han var en Uppenbarare av Gud, den Allvetande, och Hans kunskap var av Gud och inte av människor. I sin visdom visste Han också, att människorna på Hans tid endast kunde mottaga den del av Hans kunskap de var tillräckligt mogna för att förstå. Han förutsade dock en tid av större mognad, när världen skulle vara i stånd att mottaga ett fullare mått av samma sanning, och Han lovade, att när denna dag grydde, skulle en annan komma, som var lik Honom själv — en som skulle komma i Faderns härlighet och föra fram den sanning som världen då skulle vara i stånd att mottaga.
Det är som om Gud ledde en stor skola. I andra klassen undervisas i det som en åttaåring kan väntas
förstå. När barnet flyttas upp i tredje klassen glömmer det inte det som infarts tidigare, utan bara utökar sitt mått av kunnande i förhållande till sin ökade förmåga att förstå. På samma sätt har Guds
Uppenbarare undervisat världen under olika stadier i dess utveckling. Var och en av dem har meddelat mänskligheten de nya sanningar som den blivit i stånd att tillgodogöra sig. Då världen nu nått sin mognad har Gud sänt Sanningens ande för att uppenbara de andliga och sociala lagar som — när de blir accepterade och praktiserade av mänskligheten — kommer att införa det tusenåriga riket, Guds Rike på jorden, vilket vi såsom kristna har bett om i nära två tusen år.
ETT NYTT NAMN
Det nya namnet åstadkommer alltid bekymmer, när Gud åter talar, och ändå varnade Jesus för dem som använder namnet Kristus (Matt. 24: 5) och Jesaja och Johannes profeterade båda om ett nytt namn.
(Upp. 3: 12): ”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer
lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn.
Det är uppenbart av ovanstående, att ett nytt namn är på förhand bestämt för Guds Utvalde vid
fullbordandet av den profetiska cykel som började med Adam, då den gamla himmelen och den gamla jorden skall försvinna och en ny världsordning skall utbredas i dess ställe. Följande avsnitt i Bibeln citeras ofta av de kristna; det hänvisar emellertid endast till varaktigheten av Jesu religionsordning (Apg. 4:12): ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.”
När allting har blivit förnyat finns det också ett nytt namn, vilket naturligtvis avlöser det gamla.
Bahá’u’lláh ska, enligt Kristi egna ord ”vittna om Mig” (Joh. 15:26) ”och Han skall förhärliga Mig”. {Joh. 16:14) 16: 14). Detta har också Bahä’u’llah gjort i Sina böcker och skrifter. Att prisa Bahá’u’lláh — Guds Härlighet — i egenskap av Jesu återkomst är därför detsamma som att prisa Kristus. En som är sant troende i Jesus Kristus erkänner att Gud har makt att uppfylla Jesu böner och profetior.
(Jesaja 62:2): ” Folken skall se din upprättelse, alla kungar se din härlighet. Du skall få ett nytt namn,
som Herren själv förkunnar.”
Bahá’í-religionen är uppfyllelsen och fullbordandet av alla de gamla troslärorna. Judarna väntar
Messias, de kristna — Jesu återkomst, muhammedaner — Mahdí, buddhisterna — den femte Buddha, Zarathustras anhängare — Shah Bahram, hinduerna — reinkarnationen av Krishna. Bahá’u’lláh är det namn som blivit valt, icke av någon av dessa religioner ur det förgångna, utan det är det nya namn som utgått från Herrens mun. Genom att använda ett nytt namn förintas den rivalitet, fientlighet och avundsjuka, som funnits mellan religioner i det förgångna, ty det nya namnet representerar dem alla universellt. Guds Uppenbarelse för fredens tidsålder kommer att återföra alla religionerna till överensstämmelse med deras ursprungliga renhet och frigöra dem från förvärvade dogmer och riter.
Sakarja säger (14:9): ” Och Herren skall vara konung över hela jorden. Den dagen skall Herren vara en och hans namn ett enda.”
Det är intressant att se, att redan i bahá’í-religionsordningens tidiga gryning Guds Uppenbarelses
namn för denna tidsålder, Bahá’u’lláh, brukas i denna enda form i varje land på jorden och icke återgives i olika former, såsom fallet är med Jesu namn.
De kristna frågar alltid: ”Ger vi upp Jesus om vi accepterar Bahá’u’lláh?”
Hans Helighet Kristus svarar med Sina egna ord (Joh. 6:39): ” Och detta är Hans vilja som har sänt Mig: att Jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som Han har gett Mig utan låta dem uppstå på den sista dagen.” Vi förlorar inte någonting av Kristus och Han förlorar inte någonting i oss, när vi erkänner Hans profetiors fullbordande. Tvärtom ökar vi Hans ära och uppfyller Hans vilja.
(Jesaja 2:2—4): ” Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ’Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss Sina vägar, Hans stigar vill vi följa.’ Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.”
Guds lag har redan utgått från Karmelberget, ty det var där Bahá’u’lláh gav lagarna för fredens dag — både de andliga och de sociala. Bahá’u’lláh skrev: ”Den tid som förutbestämts för jordens folk och släkten är nu kommen. Guds löften såsom de nedtecknats i de heliga skrifterna har alla blivit uppfyllda. Från Sion har Guds lag utgått och Jerusalem och kullarna och landet däromkring är uppfyllda av Hans uppenbarelses härlighet. Säll är den som i hjärtat betänker det som har uppen-barats i Guds böcker, Hjälpen i farans stund, Den i sig själv varande. Begrunda detta, o Guds älskade, och låt era öron vara uppmärksamma på Hans ord, så att ni genom Hans nåd och barmhärtighet kan få dricka er andel av trohetens kristallklara vatten och bli lika fasta och orubbliga som berget i Hans sak.” (Axplock ur Bahá’u’lláhs Skrifter, nr. 10.)